Jag tänkte berätta något speciellt för er. Jag jobbar, spenderar hela dagen med folk på jobbet och folk i telefon. Så fort jag slutar så sätter jag mig på metron med massor av folk och likadant när jag sen tar bussen och hoppar av utanför min hus. Där följs jag oftast av folk som ska in till det hostel som finns i samma byggnad. Kanske möter någon i hissen och säger hej. Sen går jag in i min lägenhet och stänger in mig. Oftast så är jag själv på kvällarna. Ibland är en kompis här. 

Men även om det är så att jag har många vänner här i Köpenhamn och i andra städer(och jag är så himla tacksam över mina vänner, det är jag) men ändå så är det så att jag känner mig ensam. Jag känner mig riktigt ensam. I Berlin så var det nog en annan grej men där ville jag mest att folk skulle komma och hälsa på, men då bodde jag med Daniella så jag hade alltid någon att prata med. 

Här så är det en helt annan sak. Jag bor själv, för första gången i mitt liv. Eller det är det som jag har gjort i snart 8 månader. Jag känner mig så enormt ensam. Vet inte om det är att jag int har gjort Köpenhamn till min egen stad än eller om det är så att jag bara inte har gjort mig hemmastadd. Jag har försökt men jag kommer inte loss från känslan av ensamhet. 

Stockholm var min stad och jag kände mig inte ensam men det tog också ett tag innan det blev så. Men det var nog mest för att jag och mina vänner från Fotoskolan flyttade upp samtidigt. Men jag vill göra Köpenhamn till min stad. 

Jag är påväg men det tar bara lite tid.