ensamheten.
Jag tänkte berätta något speciellt för er. Jag jobbar, spenderar hela dagen med folk på jobbet och folk i telefon. Så fort jag slutar så sätter jag mig på metron med massor av folk och likadant när jag sen tar bussen och hoppar av utanför min hus. Där följs jag oftast av folk som ska in till det hostel som finns i samma byggnad. Kanske möter någon i hissen och säger hej. Sen går jag in i min lägenhet och stänger in mig. Oftast så är jag själv på kvällarna. Ibland är en kompis här.
Men även om det är så att jag har många vänner här i Köpenhamn och i andra städer(och jag är så himla tacksam över mina vänner, det är jag) men ändå så är det så att jag känner mig ensam. Jag känner mig riktigt ensam. I Berlin så var det nog en annan grej men där ville jag mest att folk skulle komma och hälsa på, men då bodde jag med Daniella så jag hade alltid någon att prata med.
Här så är det en helt annan sak. Jag bor själv, för första gången i mitt liv. Eller det är det som jag har gjort i snart 8 månader. Jag känner mig så enormt ensam. Vet inte om det är att jag int har gjort Köpenhamn till min egen stad än eller om det är så att jag bara inte har gjort mig hemmastadd. Jag har försökt men jag kommer inte loss från känslan av ensamhet.
Stockholm var min stad och jag kände mig inte ensam men det tog också ett tag innan det blev så. Men det var nog mest för att jag och mina vänner från Fotoskolan flyttade upp samtidigt. Men jag vill göra Köpenhamn till min stad.
Jag är påväg men det tar bara lite tid.
jag vet inte riktigt vad jag ska säga. tråkigt att du känner dig ensam. och jag hoppas verkligen att det kommer gå över på något sätt till slut.
Vill bara skicka massa pepp pga beundrar dig som flyttat ensam till en ny stad <3 hoppas att det känns bättre snart och att du ska hitta hem i Köpenhamn. Puss och kram!
Herregud igenkänningen slog mig i magen!! Sitter precis i detta nu när jag läser detta i min lilla etta som jag bor i ensam. Sitter i sängen och har precis pausat datorn från paradise hotel för att jag fick panik och undrade varför jag ens kollat. är så extremt trött på att sitta ensam här varje kväll efter jobbet men samtidigt har jag ingen energi att hänga med nya människor? vill bara ha trygghet och samma människor som innan som känner mig. låter tråkigt men är inne i nån sån period. hoppas det ändras snart för båda oss!!!!!!
Åh, känner igen mig så. Bor i en stad som jag förvisso gillar och har gjort mig hemmastadd i, men nu i höst har nästan alla mina vänner flyttat härifrån, och jag har på något sätt glömt hur man skaffar nya. Trivs bra i mitt eget sällskap, men ibland kan ensamheten verkligen vara så himla överväldigande. Om du gillar att söka tröst i litteraturen kan jag tipsa om Den ensamma staden av Olivia Laing. Kram.
Jag har bott i Göteborg i två år och känner fortfarande sådär ibland. Jag älskar att bo här och vill inte flytta men ibland kommer ensamheten som ett slag i magen. Jag undrar om det är ett pris man får betala för ett liv där man utmanar sig själv liksom? Samtidigt skulle jag gärna bli kvitt den för det är jäkligt skönt att vara ensam, men att känna sig ensam suger.
Men åh, all styrka till dig! Håller med ovanstående om att jag tycker du är så stark och modig som vågat flytta själv till en ny stad (och ett nytt land!!).
Förstår också den där känslan. Bor visserligen med min fästman och har gjort sen vi flyttade hemifrån tillsammans. Men just vänner.... Jag trivs i min stad, har gjort den till min, men har aldrig funnit särskilt många vänner här. Några i skolan, ett par per utbildning kanske, men få som bor just inne i Malmö. Ibland blir det bara så. Ensamheten tar över, trots att man kanske har mer än man vill tro. Hoppas att det släpper för dig snart <3
Tror inte det är helt ovanligt att känna ensamhet. Men jag tror man kan hitta saker att fylla själen som gör att man känner sig mindre ensam. Så har det varit för mig i alla fall. Både foto och skrivande fyller ett hål inom mig och då känns det mindre ensamt. Men jag kan till och med känna mig ensam trots att jag är i ett förhållande och inte bor själv. Men det blir bättre för varje år <3 Kram!
Alltså detta kommentarsfält <3!! så fint! gillar särskilt det Andy säger, det pris en får betala för att en utmanar sig själv; så känns det ofta. Samtidigt får en tänka på tristessen en känt om en aldrig tänkt om, aldrig lämnat hemstadens trygghet. Det brukar jag finna kurage i. Hoppas det känns bättre snart! <3
så känner jag om göteborg, london och edinburgh blev mina städer på ingen tid alls men här jag har bott i arton (osammanhängande visserligen) år och känner mej fortfarande inte hemma. Om någon i ditt kommentarsfält också bor här och också känner sej ensam eller bara vill dricka kaffe: hör av er <3
från mej då! <3