Hjärnspöken & den där kroppen
Idag tänkte jag att vi skulle prata om något väldigt personligt. Så om du inte klarar av prat om kroppsångest och tycker sådant är triggande, kom tillbaka i morgon istället. Ursäkta för långt inlägg.
Så länge jag kan minnas så har jag varit osäker på mitt utseende. Tror första gången jag skämdes över hur jag såg ut var i tredje klass. Jag kände mig redan annorlunda för att jag var större än alla andra och för att alla andra tjejer runt mig var blonda, smala och blåögda. Själv så hade jag svartbrunt hår och gråa-blå ögon. När jag väl gick på högstadiet så vägde jag mycket mer än ‘idealet‘. Fick kakor varje eftermiddag hemma hos mormor och morfar. Så länge jag kommer ihåg så fick vi fika flera gånger om dagen hemma hos mormor och morfar. Det var en del av kulturen. Jag sa ju såklart inte nej.
Jag spelade fotboll i ungefär 4-5 år, kommer inte ihåg hur länge det var. Men där var jag så annorlunda. Jag var ju mycket större än resten av tjejerna. Jag vill mest bara spela fotboll men jämförde mig hela tiden med resten av tjejerna i laget. Min kondition var ju inte bra, jag var inte snygg eller populär. Så länge jag kan minnas så har jag jämfört mig med andra. Hela tiden. Dygnet runt. När jag började i fjärde klass så har jag var mobbad, fick ord efter mig och retades tills jag gick i nian. Mobbarnas glåpord hördes i mitt huvud dygnet runt.
I åttan så hade vi en kamratstödjare på skolan som jag hängde med ganska mycket för att jag hade helt enkelt inte så mycket vänner. Jag mådde så otroligt, jag var verkligen på botten av livet. Jag skrev ett sms på min gamla knapptelefon till kamratstödjaren en sen kväll och skrev ‘jag vill bara ta en kniv och skära upp magen‘. Nu i efterhand så förstår jag ju hur helt sjukt det där låter. Men jag var på botten, verkligen botten. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag hatade min kropp, hatade min värld och ville bara försvinna. Jag vet att jag skrek rakt ut att jag inte ville leva framför morfar och pappa. Jag tror aldrig jag sett min pappa så rädd i hela mitt liv.
Jag har också hört från min släkt hundratals gånger att jag behöver gå ner i vikt. Min syster var så smal och jag var det svarta fåret. Hörde från några väldigt nära släktingar att jag såg fel ut för att jag var större än andra. Jag förstår inte vad som var så himla fel med mig. De glodde på mig när jag gick och tog några mer kakor till vid fikan.
På högstadiet var det värst. Jag gick i en klass som var väldigt dysfunktionell och hade ryktet om att vara kaos-klassen. I min klass var vi 7 tjejer om jag minns rätt och resten killar. Under grundskolan så majoriteten av klassen innehållit killar i de klasser jag har gått i. Jag var livrädd för de ‘populära‘ killarna i min klass. Men jag visste också att det var killar i de andra klasserna som tyckte saker om en. Som gav en glåpord. Tjejer har inte alltid varit änglar mot mig heller. Under högstadiet så hade jag väldigt lite vänner. Jag var oftast ensam och gick runt med musik i öronen. Dagen jag slutade högstadiet var den mest lyckliga dagen i min tonår.
Gymnasiet. Då när jag mådde lite bättre för jag kom till en ny stad, ny klass & ny skola. Det kändes bättre, men jag kände mig väldigt ensam och annorlunda här också även fast jag gick en media-skola. Vi hade en frisör-klass på skolan och jag kommer ihåg hur avundsjuk jag var på att de var så smala, piffade och snygga. Nu inser jag att det inte var så mycket fel på mig på gymnasiet, jag såg bra ut. Jag var fortfarande lite större än andra men jag tyckte nog om mig själv. Men där på nätet så var folk elaka mot mig och jag visste inte hur jag skulle reagera på det. Jag visste inte hur jag skulle hantera det. På min studentdag så la jag upp en bild på fikan som vi hade på mottagningen och någon random snubbe kommenterade ‘oj, du kanske ska hålla igen lite!’. Det gjorde att min dag var förstörd. Min studentdag. Fy fan för folk som kommenterar elaka saker.
Jag tänker att vi spolar till Jönköping, efter studenten. Jag mådde ganska bra här och hade ett så himla fint år. Jag började träna, åt väldigt bra och hade roligt. När jag väl flyttade till Gamleby så hade jag ätit vegetariskt i nästan ett år. Jag mådde bra matmässigt och tränade. På riktigt den här gången. När jag bodde i Gamleby så hade jag så sjukt dåligt självförtroende och mådde så himla dåligt. Det blev inte bättre av att jag började glömma maten och blev påverkad över hur folk var runt om mig. Det var väldigt destruktivt och jag försökte bli den bästa jag kunde bli. Började träna väldigt ofta men glömde maten och brydde mig inte alls om hur jag mådde. Jag blev ätstörd tillslut.
Sen flyttade jag till Stockholm. Där jag upptäckte en ny värld, där jag praktiserade hos en modefotograf. Jag gick på events där jag såg så smala människor och märkte av smalhets & snygghetshetsen. Där blev jag ännu mer sjuk. Även fast jag dolde det, riktigt väl. En dag på hösten 2014 när jag var hemma och hälsade på hos mina föräldrar så satte jag dem i soffan och berättade om vad som hade hänt. Att jag mådde så otroligt dåligt och inte åt mycket alls. De hjälpte mig ur det och kollade in med mig varje dag efter det. Förra våren så slutade jag fotografera mode för att jag klarade inte av branschen mer för att jag blev så påverkad av den. Nu är jag inte längre ätstörd men det är verkligen någonting som sitter i.
Jag har alltid hatat min kropp. Mest på grund av alla ideal som vi blir matade med varje dag. Jag får panik när jag ser för smala modeller i kläd-reklamer för jag kan inte identifiera mig med dem. Jag har inte sett någon i reklam som ser ut som mig. Jag vet att jag ser ut som jag gör men just nu försöker jag acceptera det. Om jag ska gå ner i vikt så tänker jag göra det för att jag vill bli friskare för jag har märkt att min kropp är väldigt trött, gör ont och bli piggare. Men såklart finns det en tanke längst bak i huvudet att man vill kunna ha de där byxorna, kunna ha en tröja utan ärmar eller shorts. Men vad fan, vem har sagt att man inte kan ha det? Jag avgudar #bodypositive-taggen på instagram. Den gör mig så himla glad. Man får se ut hur fan man vill och ingen ska döma en för det. Så är det bara.
Men jag tänkte avsluta med två bilder på situationer som jag har mått illa de senaste månaderna över hur vårt samhälle ser ut. Första bilden är när jag går in på en av Sveriges största klädkedjor och provar den största storleken i deras jeans. De får jag upp över knäna, men that‘s it. Sen går de inte längre upp. Jag får panik. Klädkedjorna måste verkligen ta ansvar för vad för budskap de vill bedriva ut. Nu känner jag mig inte välkommen på H&M, Gina Tricot eller Bik Bok. Jag handlar på Monki och Weekday men kan inte köpa byxor där. Den enda butiken som faktiskt kan ge mig allt det jag vill ha är Lindex. Lindex har ju en utvidgad storlek rang sedan tidigare i år vilket är fantastiskt.
Andra bilden är när jag hem från Köpenhamn i september. Jag åkte med Easyjet. De har alltså så smala bälten så jag var tvungen hålla på i fem minuter för att ens få på mig det. Bältet sitter så hårt i magen så att om vi skulle krascha så känns det som att jag skulle delas i två delar. Jag var livrädd. Pappa berättade sen att man kunde be flygvärdinnan om en förlängning men alltså så stor är jag inte. Av alla flygbolag som jag har flugit med så var det här första gången bältet inte fungerade.
Det här inlägget kanske är lite konstigt men jag vill mest berätta min historia och belysa det här problemet som vi har i det här samhället. Jag är trött på hur det här samhället ser ut och därför tycker jag att det är allas ansvar för att förmedla att man får se ut som man vill och ingen ska säga till dig att du är för tjock, för ful, för smal, för kort, för lång, etc.
Du är fin precis som du är. Glöm inte det.
Finaste du. Du är en förebild för många och fin precis som du är. Jag märker själv hur alla storlekar blir mindre och mindre medans mina mått kvarstår. Helt sjukt modebransch.
du är så jävla ägig! heja dig heja oss heja alla grymma som också känt och känner såhär. feel you på att gå in på monki och prova största storleken på jeans men inte få dom å passa. Men du är grym! kram
finaste bex, fan vilket bra inlägg! Du är så jävla bra och fin, både på utsidan och insidan - glöm aldrig det 💚 / projekt femme-johanna
Så mycket kärlek till dig <3
Du är grym Rebecca!!
Alltså de exempel du visar e så sjuka!!! Pallar ej!! Smalhetsnormen måste dö! Alla skadas av den! Gaaaaahhhhhh!!! Tack för viktig post. Du e great! <3
Du är grym!
Wow vad fantastiskt du är. Relaterar 100% till all ångest och vad vikthetsen har förstört och fortfarande förstör för mig.
WORD!!!!
Fina, fina Rebecka!
Vad jag känner igen mig mycket i det jag läser. Skickar över lite nätkärlek till dig!!! <3
Jag har 2016 gjort min livsresa, på många sätt. Fysiskt men också psykist. Jag har gått ner närmre 40 kg detta år och mår bättre än någonsin. Nyckeln för mig blev LCHF. En helt fantastisk livsstil där man får njuta av det goda. Men varje dag är fortfarande en kamp, en kamp om sötsaker och kroppsideal. Det är helt sinnessjukt vilket jävla rubbat ideal det är. Fyfarao alltså
Kram på dig och hoppas allt är bra annars. Kram från mig :).
wow vad modigt av dig! så fint inlägg!
Alltså jag blir helt gråtfärdig av ditt inlägg. Relaterar SÅ mycket i dina känslor under din uppväxt var. Jag har också alltid känt en enorm avundsjuka på de smala tjejerna runomkring mig. Det sista jag tänkte på innan jag skulle somna var "snälla låt mig bli smal imorgon" och då var jag bara 11 år ungefär vilket är helt sjukt och då var jag inte så vidare värst tjockare än alla andra. Jag vill kunna åka tillbaka till 11-åriga jag och ge en stor kram och säga att du är lika mycket värd som de andra. Men jag ljuger om jag inte säger att jag inte vill kunna hitta motivation till träning så jag kan gå ner i vikt och bli sundare (host smalare), men det är inte alls i närheten över hur jag har känt mig i tonåren. Nu är det lite mer 'fuck it'-känslan vilket är SÅ skönt, även att folk i min närhet vill försöka få in mig i träningsdiskussioner.
Tack för ditt blogginlägg. Superviktigt!!
Lilla vän, jag gråter över att du fick gå genom så mkt skit under din barndom. Min var inte heller det bästa och har åxå lämnar spökar.
Vill applådera dig, känner ingen annan lika stark som du är nu som vågar öppna sig.
Du är fin som du är, det är inte utseendet heller som räknas även fast vi jobbar i detta branschen som utbildar samhället till något annat. Jag har sett polaroider på modeller som är helt liquifyade för att agenturen tyckte inte de var tillräckligt smala. Wtf!!!
Det är ju människorna inne som räknas, ingen tycker om en smal snygg tjej som är otrevlig mot andra. Inte jag iaf.
Folk borde börja stå för detta, det är åxå vi som gör en del av bilderna.
Du är inte ensam
Kram på dig <3
Brukar inte kommentera på din blogg, men nu kände jag mig nästan tvungen.. Tack för ett viktigt inlägg, du är fantastisk <3
Åh.. Vart ska man börja? Jag kan relatera så mycket. Speciellt under min tonårstid med ätstörningar och känslan av att inte passa in nånstans. Mina vänner var smala och i mina ögon perfekta. Jag var klumpig, större är idealet i alla klasser jag gått. Och denna ständiga bantning, jag hade den omkring mig hela tiden, speciellt i familjen, men även släkten. Den ständiga jakten på den perfekta kroppen. Det förstör en verkligen! Det sitter så rotat i mig/oss att smal är lika med lycka och framgång. Helt sjukt. Vi är vackra precis som vi är just nu. Idag har jag lättare att tycka om mig själv. Både kroppsligt och mentalt. Jag vill bara att du ska veta att du inte är ensam. Och att DU är vacker, precis som du är just nu. Alla dagar. <3 Stor kram till dig!
Vilket bra och modigt inlägg du har skrivit, all kärlek till dig!
Alltså så viktigt att prata om detta. Så hemskt att vi lärt oss att egenvärdet sitter i utseendet och vikten. Helt fruktansvärt. Tack för att du delade med dig. Det är sånt här som bidrar till en bätte värld.
Så viktigt och fint inlägg! Hejja.
Så himla fint att du delar med dig! <3
Tips att se och lyssna på mer queens som pratar om kroppshets!
http://www.svtplay.se/video/10732259/edit-talkshow-med-parisa-amiri/edit-talkshow-med-parisa-amiri-sasong-2-avsnitt-1
Har inte en aning om vem du är- men tycker du är "spot-on"! Mitt på prick! Ärlig och härlig text. Från hjärtat. Från erfarenheternas centrum. Till folket. Till medvetandet. I salute you! Kram från en Sara i Karlshamn (som fick en rejäl dos av igenkänningsfaktorn tillgodosedd precis) 😋
bästa rebecca. gråter typ. HATAR världen för dess ideal och HATAR kroppsspöken (har levt med dem hela livet också). du är bäst, och så JÄVLA modig för att du skriver om det. jag vågar inte. inte än. kärlek <3
Du är fantastiskt stark! <3
Läser alltid din blogg och tycker att du är fantastisk på alla sätt och vis. Du verkar följa din dröm och kör ditt race. Coolt är det!
Väldigt berörande text som träffar mig i magen.
Jättebra att du skrev ner det här, många kan känna igen sig och tillsammans är vi mindre ensamma.
Vi får ha som mål att våra döttrar aldrig ska behöva känna såhär!!!!
Att stå emot normer är bland det svåraste och viktigaste som finns. Du är så himla modig, stark och vacker både på utsidan och insidan. Dessutom är du en grym kreatör. Känn dig stolt, du inspirerar! Kärlek från Malmö
Vad jag önskar att det var straffbart för reklam att smalhetsheta. Att det borde finnas någon konsekvens för att orsaka sån här ångest och sjukdomar. Fan för samhällets normer!! Kan också säga att jag känt igen mig i dina tankar, att den enda lösningen för att bli av med ångesten är att bli smal. Det är hemskt. Du är iaf så himla fantastisk och modig, tack för det här inlägget <3
Fina, fantastiska du. TACK för att du delar med dig, det är så viktigt.
<3<3
Kära kära kusin. Jag sitter med tårar i ögonen efter att ha läst ditt inlägg. Så rörd. Så ledsen att du fått uppleva sån ignorans. Så rörd över att du så starkt och rakt berättar om det - oj vilken inspiratör du kan vara för andra!
Jag är numera utbildad zonterapeut och har lärt mig detta: är man i balans, så skickar kroppen "sunda" signaler till hjärnan och du blir mer sugen på nyttig mat. Om du är i obalans, ja då är det tvärtom. Och skitsvårt att äta "rätt" om man mår dåligt. Det vet jag också av egen erfarenhet.
Styrkekramar
Åsa
Du är så jävla viktig och så jävla bra och fin och grym!!
Så jäkla ruttet att vi aldrig får känna oss nöjda. Aldrig får vi slippa kroppsnojan. Du är super, kom ihåg!
Och angående storlekar, suck!! Vad är grejen med att samma storlekar dessutom aldrig är samma? Mitt (inbillade) värde sitter fortfarande i storleken på jeansen ofta och jag kan bli sjuk av att tro att jag blivit tjockare för att jag inte går i samma storlek i olika butiker.
På kappahl är den minsta jeansstorleken för stor. På hm var jag strl 40 i byxbenen igår, skillnaden. Sjuk.
har aldrig kommenterat din blogg förut, men wow asså<3 tack för att du delar med dig, så modigt och starkt! fuck samhällets skeva ideal </3